Utskriftsvänlig version

Boken förberedd

Här ses en munk förbereda boken genom att skära till sidorna i den.

Förberedelse av boken
Färdiggarvat pergament togs ur ramarna innan nästa steg i boktillverkningen tog vid. Det är möjligt att det fanns tränade hantverkare som övertog skinnen från skinnberedaren och förberedde dem för skrivarens händer. Ofta var dock föreberedelsearbetet en del av skrivarens arbete.

Först skars alla utstickande flikar av så att varje skinn fick kvadratisk form. Pergamentarken var tvungna att vara jämnstora om de skulle sitta i samma bok. Efter att bokens storlek bestämts valdes de skinn som skulle användas. De skars sedan i den bestämda storleken. En handskrifts storlek definieras av det antal blad som fås ur varje pergamentark, det vill säga beroende på hur pergamentet viks. Bevarade handskrifter i samlingar grupperas bland annat efter format, men böcker inom samma storleksgrupp kan vara olika stora.

Skinn skärs och viks
Om arken veks en gång blev det två blad eller fyra sidor att skriva på. Storleken som sådana böcker har kallas folio. I nästa bokstorlek skars pergamentsarken i två delar innan varje hälft veks ihop, det blev fyra blad eller åtta sidor. Dessa böcker är i storleken quarto som tecknas 4to. Den tredje storleken innebar att arken skars i fyra delar innan varje del veks ihop, detta kallas octavo och skrivs 8vo. Sammanlagt blir det 16 sidor. Den minsta storleken 12mo, duodecimo, består av 24 sidor per ark och i varje bok skärs varje ark i sex delar. Nutida pappersstorlekar är jämförbara med pergamentsböckernas format. En sida i folioformat är detsamma som en A3-sida, 4to motsvarar A4 och storleken 8vo liknar A5.

Här ses handskrifternas olika storlekar. Störst är folio, näst störst är quarto, sedan octavo och minst är duodecimo.

Denna bok är i folioformat och det har behövts ett helt kalvskinn till varje ark.

Denna bok har det minsta formatet, duodecimo.

I Grágás-handskriften GKS 1147 fol., Regius, från mitten av 1200-talet kan man tydligt se hur linjer, spalter och marginaler har markerats.

Markeringar av linjer och spalter
Innan man började skriva på pergamentet putsades det med pimpsten och ibland kalk för att ytterligare jämna till dess yta för att det skulle absorbera bläck så bra som möjligt. Köttsidan av skinnet är i allmänhet grövre än hårsidan och av den anledningen behövde den sidan putsas längre för att bli lämplig att skriva på.

Sedan avgjordes skrivytan. Linjer och spalter markerades genom att man stack hål eller gjorde små snitt med jämna mellanrum i marginalerna. Ibland användes en kniv och ibland ben, blyspett eller bläck till radmarkeringarna. På vissa pergamentark syns markeringarna fortfarande.

Tryck här för att se bilder av förberedelse och tillverkning av böcker ur en tysk handskrift från 1200-talet >>

Här ses läggen i eddadikternas handskrift GKS 2365 4to (Regius) från 1200-talet. Häftena har lossats från pärmarna och tagits isär.

Lägg i böcker
Pergamentssidorna sattes ihop till små häften, så kallade lägg. Eventuellt gjordes det innan skrivandet inletts för om bladen var lösa behövde man vara noggrann med att skriva texten på rätt sida beroende på hur den skulle placeras i häftet. Ofta var varje lägg uppbyggt av fyra ark och varje bok sattes ihop av många lägg. Eftersom skinnet inte var likadant på båda sidorna brukade man i Europa lägga ihop pergamentsarken så att köttsida låg mot köttsida och hårsida mot hårsida. På det sättet blev den öppna bokens utseende vackrare. I isländska handskrifter följs inte alltid denna regel.

Skriften följer skinnets form.

Pergament var dyrt
Eftersom skinn var ett dyrt material ville man helst använda det även om det hade vissa mindre defekter. Revor syddes ihop och om pergamentet hade hål skrevs texten runtom dessa. Av samma anledning kan man finna sidor i handskrifter, olika stora och oregelbundna i formen, som visar hur skinnet utnyttjats till det yttersta.

Vissa var idérika och hittade på roliga sätt att använda hålen. Hunden på den övre bilden är från en marginal i Svalbarðsbok (AM 343 fol.). På bilden nedan syns hur en reva sytts ihop i eddadikternas Regius-handskrift (GKS 2365 4to) från 1200-talet.

Ofta användes varje liten flik på skinnet till boken som tillverkades. Här kan man se hur skriften följer skinnets form i rímur-handskriften AM 604 4to från 1500-talet.

Ett roligt sätt att använda hål i pergamentet.	Reva som sytts ihop.