Böcker med träpärmar kunde hålla i många århundraden, men bokbanden nöttes ofta mycket av användning, undermålig skötsel och dålig förvaring. Därför har få skinnböcker bevarats i sina gamla band fram till i dag. De flesta handskrifter är inbundna i bokband från senare århundraden och fortfarande byter man ut gamla band. När detta görs försöker man ofta att använda de metoder som var vanliga under medeltiden.
 |
|
En del av illuminationen har skurits bort från marginalen (GKS 3269b 4to). |
Handskrifter av varierande storlek
Handskrifter som förvaras i bibliotek är bland annat indelade efter format. Trots detta kan böcker inom samma storleksklass ändå vara olika stora. Ofta är förklaringen att marginalen har skurits bort då boken bundits in eller pärmarna förnyats. Orsaken till att böcker har beskurits kan vara att sidorna har blivit slitna i kanten, eller att det har funnits ett omslag som man har försökt få att stämma överens med sidornas storlek. Det kan också ha förekommit att handskrifter i olika storlekar, men med samma eller besläktade ämnen, har fått stå bredvid varandra i en hylla och att man därför har varit tvungen att skära bort bitar från vissa handskrifter för att få storlekarna att passa ihop. Tydliga spår av att man har skurit i sidorna kan man se i de fall där delar av marginalbilderna sa knas i utsmyckade handskrifter.
Bokbindare
Namnen på de flesta bokbindare från medeltiden är oss en gåta, liksom skrivare, garvare och illuminatörer. Några få antydningar har dock hittats, bl.a. om bokbindaren Snorri Andrésson som var verksam under 1300-talet. Någon har skrivit en minnesanteckning på ett blad som följer med en gammal skinnbok (AM 671 4to):
| |
'Denna bok har Snorri Andrésson
bundit och prytt med rött skinn' |
|
Detta är den äldsta källan om en isländsk man som har arbetat med att binda in skinnböcker. Denna boks band gick dock troligtvis förlorat, då bokens nuvarande band är från 1880. Snorri tros ha gått i kloster i augustinerklostret vid Helgafell på Snæfellsnes där han dog år 1382. Även om inga källor berättar om hans företrädare, så var dessa utan tvivel många under de närmare 200 år som hade gått sedan man började tillverka böcker på Island.
Isländska handskrifters bokpärmar
Få isländska skinnhandskrifter har bevarats hela eller nästan hela. Många av dem är mer eller mindre förstörda och somliga har endast bevarats i trasiga bitar som ibland endast bestått av ett eller några få pergamentbladeller någon siddel. Detta har medfört att det inte finns mycket bevarat av gamla bokband. Under medeltiden bands böcker på kontinenten överlag in i träpärmar som sedan kläddes med läder. De handskrifter som tros ha varit inbundna i gamla isländska band är däremot antingen inbundna i skinnomslag eller i obeklädda träpärmar.
Trots att få isländska handskrifter i träpärm har bevarats är de alltjämt tillräckligt många för att man skall kunna dra slutsatsen att detta är en gammal och typiskt isländsk metod. På grund av att det finns så pass lite skog på Island anser man det vara troligast att träpärmarna har tillverkats av drivved, vilket allt som oftast varit islänningarnas främsta material. Islänningarnas rätt till att samla in drivvedhar givit dem extra inkomst genom århundradena. Det har sedan visat sig att många av de bevarade träpärmarna är av ek, bok eller furu. De två förstnämnda träslagen driver dock inte i land på Island och det är därför uppenbart att träet till dessa böcker har kommit från annat håll.
Träets ålder och ursprung
Dendrokronologi handlar om att datera trä med hjälp av dess årsringar. Experter på detta område, dendrokronologer, har undersökt några isländska handskrifters träpärmar. Årsringarna är olika beroende på när och var träden har vuxit. Goda eller dåliga år och skilda landområdens olika växtförhållanden inverkar nämligen på årsringarna så att de blir kännetecknande för varje område och tidsperiod.
I och med att träföremål kan transporteras vida omkring är metoden användbar vid undersökningar av flyttbara saker, såsom medeltida böcker, kärl, möbler, altare och skepp. Det finns redan en måttstock, så kallad masterkronologi, som man kan använda för att analysera ålder och ursprung på ekträ i Europa. Denna måttstock nyttjades vid undersökningarna av de isländska bokpärmarna.
Endast 29 isländska handskrifter har bevarats i obeklädda träpärmar. Allt som allt är pärmarna 57 till antalet. Detta på grund av att en av handskrifterna bara har en pärm. Tre slags träslag visade sig finnas i pärmarna; 28 pärmar var av ek, 16 av furu och 13 av bok. Det upptäcktes också att två pärmar från samma handskrift inte alltid är av sammaträslag.
Varifrån fick islänningarna trä till bokpärmarna?
En datering hargjorts på ekpärmar. Anledningen till att man daterade just ekpärmar var att dateringsmetodernaför furu och bok inte är lika utvecklade. Sammanlagt 17 ekpärmar undersöktes, men endast i sju av fallen kom man fram till något resultat. De andra tio pärmarna som undersökningen omfattade hade antingen för få årsringar för att resultatet skulle bli tillförlitligt, eller så visade det sig av någon anledning inte möjligt att finna bevis inom ramarna för måttstocken.
Isländska medeltidshandskrifter är sällan daterade,än mindre märkta med författare eller skrivare, så dateringarna är ofta byggda på analyser av handstilar och ortografi. De sju ekpärmar som gav resultat vid analysen kommer från fem handskrifter som tros komma från olika tidsperioder. Det visade sig att pärmarna var förvånansvärt lika varandra – de allra flesta verkade vara gjorda av träd som hade fällts under senare delen av 1500-talet eller i början av 1600-talet. Dessa hade rötter som kunde spåras till norra Tyskland. På den tiden idkade islänningarna mycket handel med tyska köpmän, vilket kanske skulle kunna förklara träets ursprung i dessa pärmar.
Ny kunskap om gamla pärmar
Gamla föreställningar om isländska bokpärmar behöverdärför en del omprövning. Nu finner man det till exempel troligt att pärmar med skinnomslag har varit den äldsta bandvarianten, och att träpärmar sedan fått mer utrymme. Med tiden verkade det bli ett kännetecken för isländska bokband att dessa inte var läderbeklädda, vilket annars var vanligast annorstädes i Europa. När denna tradition infördes vet man inte. Många handskrifter verkar ha varit oinbundna en längre eller kortare tid – något som bokläggens nötta framsidor tydligt vittnar om. Troligtvis har man bundet in böckerna efter behov, inte minst om en bok har riskerat att falla sönder i lösa lägg.
ill du veta mer?