Isländska handskrifter: Handskriften: Hantverket: Pennor och bläck

Fjäderpennor
Pennor tillverkades länge av fjädrar. På Island användes fjäderpennor till skrift från det att man började skriva och fram till 1800-talet när stålpennorna kom.

Till fjäderpennor användes fjädrar från stora fåglar, såsom svanar eller gäss. Fjädrar från vänstra vingen ansågs passa bättre i handen än fjädrar från högra vingen. Vid tillverkning av pennor skars det mesta av fanet av och märgen drogs ut. Då uppstod en sorts kapsel från den ena sidan av pennan till den andra, ungefär som på nutida pennor. När pennan stacks i bläckhornet kunde kapseln fyllas av bläck tack vare kapillärkraften som drog bläcket upp i fjädern. Ofta försökte man få varje pennfull av bläck att räcka till en rad i handskriften.

Bläck på pergament
Samtidigt som pergament blev det huvudsakliga materialet som användes till brev och böcker utvecklades bläck som passade bra för skinn. På medeltiden var så kallat barksyrebläck vanligast i Europa. Det gjordes av en blandning av järnsulfat och barksyra. Syran utvanns företrädesvis ur galläpplen (knölen som bildas på ekar runtom insekter som har värpt ägg under trädens bark). Galläpplen är mycket rika på tannin som lätt kan utvinnas och användas för att tillverka barksyra. På isländska kallas galläpplen också blekber (bläckbär), vilket syftar på deras roll vid bläcktillverkning.

Att blanda bläcket verkar ha varit ett svårt arbete. Ibland blev bokstäverna svarta och glänsande och ibland mer brunaktiga, vilket kan bero på att andelen järn i bläcket skiftade. På medeltiden blandades ibland sotbläck med barksyrebläck som då blev mörkt, tjockt och upphöjt från sidan det skrevs på. Bläckets färgspel kunde annars vara mycket omväxlande, allt från grått till brunt eller grönt till svart.

Barksyrebläck innehåller ett ämne som mörknar när det kommer i kontakt med syre och av den anledningen är bläcket ofta mörkare i skrift än det är i bläckhornet. Partiklarna i bläcket smyger sig in i pergamentbladets fibrer så att skriften bevaras och det är därför svårt att radera den. Vid särskilda villkor och under lång tid kunde det hända att bläcket kröp in för långt i skinnet och gick igenom till andra sidan. Om det ville sig illa kunde det hända att bläcket åt sig igenom pergamentet, det finns dock inget isländskt exempel på detta. Å andra sidan var lyckat bläck varaktigt och spred sig inte ut på pergamentet runtom bokstäverna.

Bläcktillverkning på Island
Förmodligen använde sig islänningar av utländskt bläck när skrivkonsten först kom till landet, men allteftersom tiden led började de behärska att tillverka bläck av material från den isländska naturen. Det finns inga beskrivningar av bläcktillverkning på Island förr i tiden, men i källor från 1600-talet berättas om ett tillvägagångssätt vid bläcktillverkning som anses gammalt.

Till bläcktillverkning har man använt mjölon som sjudits i järngryta med videkvistar utan löv, tveklöst för att få fram en sorts barksyra eller kåda. Sedan tillsattes en svart färgningsvätska i bläcket för att göra det mörkare. Den svarta färgen fick man ur mörk myrlera som användes till att färga svarta kläder. Lerans mörka färg anses bero på järnsulfat. Man testade bläckets konsistens genom att droppa det på en nagel: Om det inte rann ut var det bra. Det skulle inte heller rinna ut på skriftytan utan krypa lagom långt in i skinnet.

I isländska medeltidshandskrifter, särskilt från ca 1400 och senare, är bläcket något olikt det som användes på andra ställen i Europa. Bokstäverna är ofta svarta och glänsande, nästan upphöjda, och det är lätt att läsa dem trots att några hundra år har gått sedan de skrevs ned. Möjligen har någon typ av klibbigt ämne ibland tillsatts i bläcket för att få det att glänsa. Röda rubriker skrevs med färgämnen. Kalvblod har aldrig använts till att skriva med på skinn, även om det ibland har påståtts.

	\| DENNA HEMSIDA \| LÄNKSAMLING \| ORDLISTA \| KÄLLOR \| SIDKARTA \|
:: © LogS 2001 :: \| :: © design hugrunar 2001 ::