En man som läser ett diplom, i Reykjabók AM 345 fol.

För det andra handlar de bevarade medeltida böckerna om en hel del annat än sådant som rör kyrkan. Det ger en antydan om att det har funnits ett skrivande folk som haft ett intresse och en vilja att skriva sådana böcker, t.ex. norröna gudadikter eller sagor om forna hjältar som drog ut på vikingatåg och blotade, d.v.s. offrade, åten hednisk gud. Kända munkar skrev dock även böcker som inte var religiösa, särskilt kungasagor. Vissa av dessa berättar emellertid om kungar som sedan blev kyrkliga helgon.

Dessutom har undersökningar av gamla diplom och jämförelser av dessa med bevarade böcker bekräftat att många bondsöner har arbetat med att skriva. Bondsönerna skrev också religiösa skrifter, precis som att munkarna, efter beställning av personer utanför klostren, skrev kungasagor och andra skrifter som inte direkt användes inom kyrkan.

Män med diplom i Reykjabók AM 345 fol.

Många välbärgade som hade tillgång till utbildning och därmed kunskap för att kunna skriva böcker, nedtecknade kanske hela böcker eller satte samman material ur några handskrifter som de ville ha till en bok, när de hade tid. Yrkesskrivare har också utan tvekan skrivit enstaka böcker för eget bruk eller gjort vänner eller släktingar en tjänst genom att nedteckna populära sagor åt dem.

Det var en stor skillnad på utseende och kvalitet mellan böckerna beroende på vem som skrev dem och vem de skrevs för. Med andra ord har det funnits erfarna skrivare som framställt böcker av god kvalitet till stormän, kyrkor och kungar, men ibland har mindre erfarna skrivare hållit i pennan samtidigt som boken varit gjord av sämre material.

Trots att många skrivare var verksamma under medeltiden var de flesta av dem okända hantverkare precis som andra som var involverade i boktillverkningen, t.ex. skinnberedare och illuminatörer. Detta på grund av att man inte hade för vana att sätta sitt namn på den handskrift man skrivit. Lyckligtvis har dock skrivare ofta lämnat spår efter sig i handskrifterna, i form av kommentarer i marginalen. I några få tillfällen säger de sig ha skrivit hela handskriften eller delar därav, men vanligare är att kommentarer och namn måste undersökas och jämföras med andra dokument, så som diplom, för att man skall kunna hitta fler skrivarnamn och därmed få en bättre bild av skrivarnas arbetsförhållanden under medeltiden.

Skrivare på medeltiden var tvungna att tampas med olika slags problem i arbetet. Skrivaren Hildeberti och hans lärjunge Everwinus i en bok från ca 1140 som är förvarad i Prag. På bilden kan man se skrivarens arbetsmiljö under medeltiden.

Skrivarnas villkor
Skrivare blev ofta trötta på sitt arbete, vilket inte är förvånande när man tänker på deras arbetsförhållanden. Det kunde ta lång tid att skriva en bok, till och med några år, även om skrivarens produktivitet avgjordes av många faktorer, t.ex. uppdragsgivarens ekonomi, om skrivaren kunde koncentrera sig enbart på skrivarbetet, hur mycket material boken bestod av, liksom skrivarens hälsa och arbetsförhållanden med mera.

I marginaler i handskrifter har skrivare klagat över trötthet och arbetets längd, men också uttryckt sin lättnad över att äntligen ha slutfört ett svårt arbete. En del har haft det riktigt jobbigt, som denne isländske skrivare:

Leiðist mér að skrifa Jag är utled på att skriva

Han är även missnöjd med bläcket: Vont er skrif því veikt er blek ’Skriften är dålig ty bläcket är svagt’. Skrivare klagar också över dåligt skurna pennor.

En del skrivare hoppas på att få lön för mödan, andra klagar rätt ut på dålig lön eller sina överordnades otacksamhet. En isländsk skrivare utrycker sitt missnöje över sin arbetsgivare när han klagar på matbrist:

Illa gjörir þú við mig Dóri minn þú gefur mér aldrei fiskinn nógan Du behandlar mig illa, käre Dóri, du ger mig aldrig tillräckligt med fisk

Man kan anta att Dóri hade skrivit något slags kontrakt med skrivaren, gällande lön och uppehälle – något som var vanligt bland utländska skrivare.

Troligtvis har skrivarens arbete allt som oftast varit den dyraste delen av bokproduktionen och motsvarat drygt en tredjedel av totalkostnaderna, även om det funnits undantag. Till praktfulla böcker har man säkerligen lagt pengar på pergament av god kvalitet, lön för arbete samt material till illustrationer. I vissa tillfällen kan dock skrivaren ha varit tvungen att skaffa och bekosta pergamentet själv, men man har utan tvivel kommit överens om detta i kontraktet.

Trots hårda förhållanden och olika slags sjukdomar till följd av arbetet, visar källor att både lärda skrivare och lekmän i Europa såg sitt arbete som fint och andligt även om det ofta jämförde det med ett grovarbete. Klosterskrivarna slogs mot djävulen själv, med penna och bläck som vapen, då de skrev ned det gudomliga ordet. Men det var inte bara skrivarna själva som såg sitt arbete som förnämt; de verkade, åtminstone under någon tidsperiod, ha kunnat åtnjuta samhällets aktning.