Utskriftsvänlig version

Den isländska teckningsboken

Samson och lejonet i Teiknibókin AM 673a III 4to.

Vad är det för sorts bok?
Den isländska medeltidshandskriften Teiknibókin AM 673a III 4to är en bok med bilder, precis som namnet skvallrar om (isl. teikna är detsamma som sv. teckna). Boken innehåller en samling teckningar som medeltida illuminatörer har använt som förebilder i sitt arbete, till exempel när de illuminerade handskrifter eller målade altarbilder. Boken består av tjugoen skinnblad med bleckteckningar på båda sidor av bladet, sidantalet blir alltså sammanlagt fyrtiotvå. Det är en mycket illa medfaren bok; skinnet är ruttet och trasigt på de flesta håll och det kan vara svårt att urskilja alla linjer och drag i enstaka bilder och bokstäver.

Teiknibókin har en särskild ställning och är mycket värdefull trots att den är så sliten. Boken är den enda av sin sort som har bevarats i Norden och mycket få liknande böcker har bevarats på andra ställen i Europa. När boken flyttades från Köpenhamn till Island köptes ett särskilt säte till den i flygplanet så att den skulle hanteras så varsamt som möjligt.      

Sankt Göran dräper draken på en sida i Teiknibókin AM 673a III 4to.

Användning av förebilder på medeltiden
Teiknibókin har troligtvis ägts av ett kloster där den använts vid handskriftsilluminationer. I boken har konstnärer kunnat hitta förebilder som de sedan använt i nya böcker.

På medeltiden hade folk en annan syn på konstnärligt arbete än man har i dag. Man tänkte inte lika mycket på vem som var upphovsman eftersom allt i världen var en del av Guds verk, vilket var onödigt att bråka om. Liksom historiker använde tillgängliga källor som de citerade rakt av utan att nämna det kunde konstnärer skapa efterlikningar av konst som redan fanns. I det arbetet hade de stor användning av Teiknibókin.     

En riddare på en del av en sida i Teiknibókin AM 673a III 4to.

Vilka tecknade bilderna?
Man tror att tre till fyra konstnärer har samlat ihop förebilderna i boken under en period på hundrafemtio år, från 1350–1500. Två tecknare tros ligga bakom de flesta av bokens bilder. Den förste tros ha varit verksam under åren 1340–1360 och har bilder på 16 sidor i handskriften. Den andre huvudtecknaren tros ha arbetat under åren 1450–1475 och vara upphovsman till bilder på 22 sidor. Troligtvis har bilderna i Teiknibókin använts som förebilder till både handskriftsilluminationer och andra konstverk, såsom altartavlor och andra målade bilder samt snideri och silversmide. 

Det går endast att koppla två illuminationer i bevarade handskrifter till den förste tecknaren och få bilder som har hittats kan kopplas direkt till Teiknibókin. Men många handskrifter har gått förlorade tillsammans med den bildkonst de innehöll.

Maria ammar barnet i Teiknibókin AM 673 III 4to.	Ett uppslag med olika sorters teckningar ur Teiknibókin AM 673a III 4to.

Hål är utstuckna i skinnet runt om bilden för att markera dess konturer som kan användas som grund till en ny bild. Förebild för en bildbokstav ur Teiknibókin AM 673a III 4to.

Förbindelse mellan bilderna
Forskare har länge ansett att det finns likheter mellan teckningar i Teiknibókin och illuminationer i vissa bestämda handskrifter. Bland dessa finns en bild av korsfästelsen i dödsboken AM 249e fol. och en bild av Josua i Stjórn AM 227 fol. (71v). Utöver dem finns fragment ur psaltaren som nu finns bevarade i Sverige samt bilder från enstaka sidor i en graduale i AM Facs. V 12 från Höskuldsstaður på Skagaströnd. När en konsthistoriker gjorde en jämförelse uppenbarades det att bilderna i dödsboken och gradualen är mycket lika de teckningar i Teiknibókin som tros ha skapats av den förste tecknaren som arbetade runt mitten på 1300-talet.

Det nämnda bladet i Stjórn och fragmentet ur psaltaren tros ha samme illuminatör, men har andra stilistiska kännetecken än de som kopplas ihop med den förste tecknaren. Av den anledningen tror man inte att denne illuminatör också arbetade med dödsboken och gradualen, även om illuminationerna i de fyra handskrifterna kan ha skapats på samma plats.

Den platsen var troligtvis ett centrum för boktillverkning och man räknar med att sidorna ur Teiknibókins äldsta del är rester av en samling förebilder som användes vid handskriftsillumineringar på den platsen. Av den anledningen antar man att några grupper av skivare och illuminatörer arbetade på samma plats som böcker (både världsliga och andliga) producerades på. Det är därför osannolikt att platsen i fråga skulle ha varit ett herresäte. Troligtvis fanns de rätta förhållandena i ett kloster och den mest sannolika platsen verkar ha varit Þingeyraklaustur.

Eventuellt en förebild för ett silverskrin ur Teiknibókin AM 673a III 4to.

Mellan tre och fem personer kan ha arbetat med skrift och illuminering i skapandet av Stjórn AM 227 fol. I handskriften syns två olika handstilar och de röda rubrikerna är skrivna av skrivarna själva. Samtliga åtta bildbokstäver har samme konstnär som dessutom står bakom några begynnelsebokstäver. Med detta har dock två andra illuminatörer också arbetat. Sammanlagt har tre handskriftsilluminatörer arbetat med boken och det är sannolikt att två av dem också har agerat skrivare, även om det inte är möjligt att bevisa.

Den andra huvudsakliga handstilen i Stjórn har hittats i tolv andra handskrifter, vilket tyder på att den skrivaren har arbetat mycket med skrift. Det vill sig så väl att en av de tolv hanskrifterna är det illuminerade psaltarfragmentet som ännu bättre styrker dessa handskrifters släktskap. Filologin stöder med andra ord också en koppling mellan psaltarbladet och Stjórn.