Fyra sorters skrift ur isländska handskrifter:
 |
 |
 |
 |
Skrift
Skriftens historia
Det finns många olika varianter av bokstäver. Denna text är till exempel skriven med typsnittet Arial, men skulle kunna ändras till Times, Georgia, Courier eller Verdana, för att nämna några alternativ. Genom tiderna har folk valt att använda olika sorters skrift. I några av de äldsta isländska handskrifterna användes en latinsk skriftvariant som då var vanlig i Europa. Den kallades karolinsk skrift.
Pergament var dyrt och den karolinska skriften utrymmeskrävande, så det dröjde inte länge innan en ny skriftvariant armbågade sig fram. Det var gotisk skrift som var tätare vilket gjorde att mer text än tidigare fick plats på varje sida. De flesta isländska handskrifter eller handskriftsfragment som är daterade till mellan ca 1150 och 1250 är skrivna med urgotisk skrift, som ligger mellan karolinsk och gotisk skrift. Runt år 1300 hade gotisk skrift blivit den vanligaste skriften på Island. Både karolinsk och gotisk skrift skrivs bokstav för bokstav och är ganska långsam att producera. Denna typ av skrift kallas också textad skrift på grund av att man skriver en bokstav åt gången.
Fyra sorters skrift ur isländska handskrifter:
|
Diplom blev vanligare runt år 1400 och i dem användes främst såkallad kursiv som var mer sammanbunden och därför snabbare att skriva än textad skrift. Kursiven började senare även användas vid nedskrift av böcker, men då skrevs bokstäverna mer var för sig än i diplomen. Islänningarna var dock konservativa vad gällde skrivsätt och använde en variant av den gotiska skriften, äldre gotisk kursiv, långt fram genom århundradena. När det började skrivas mer på papper blev yngre gotisk kursiv vanligare. Efter att pappret och boktryckarkonsten uppkom blev möjligen behovet av att skriva omsorgsfullt mindre än tidigare. Detta på grund av att det blev billigare att skaffa en ny bok än vad det var när alla böcker skrevs på pergament.
Präster och ämbetsmän började ofta använda nyheter i skriften tidigare än allmänheten. Detta berodde på att de vanligen utbildade sig utomlands och sedan hade brevkontakt med överhet och kolleger utanför Islands gränser. Fram till mitten av 1700-talet tryckte man nästan uteslutande kyrko- och lagböcker på Island och andra böcker skrevs för hand. Folket skrev sina böcker själva och den stora mängd nedskrifter och handskrifter som finns från senare århundraden är något alldeles speciellt för isländsk skriftkultur. Det kunde ha betydelse vilket sorts material som skrevs ner, somliga tyckte exempelvis att textad skrift passade bättre än kursiv vid nedtecknandet av fornsagor och rimur.
En typ av kursiv, gotisk kursiv, blev omtyckt på 1600-talet och bar länge spår av den äldre gotiska kursiven. På 1700-talet spreds skrivkunnigheten och samtidigt blev handstilarna mer olikartade eftersom fler kunde skriva. Omkring mitten av 1800-talet slutade man använda den gotiska kursiven och ersatte den med skrivstil, som i grunden är en gammal italiensk eller sydeuropeisk kursiv. Nyligen uppstod ytterligare en förändring i den isländska skrifthistorien, för strax efter 1980 började italiensk skrift, eller formskrift, användas och lärs ut i skolorna även i dag.
Med tiden föråldras böcker på grund av förändringarna i skrift och rättskrivning, vilket följande marginalnotis ur handskriften av Olav den heliges saga (Perg. 4to nr. 4) vittnar om:
Ég vildi ég kynni að lesa þessa bók (Jag önskar att jag kunde läsa denna bok) |
Det är tydligt att personen som skrivit detta är läs- och skrivkunnig, även om denne inte behärskar skriften i de böcker som är från mitten av 1300-talet, utan den samtida skriften från några århundraden senare.
Isländska bokstäver
Islänningarna lärde sig latin genom kyrkans böcker. I latinet används inte samma ljud som i isländskan så därför var det nödvändigt att utöka det latinska alfabetet med några bokstäver så att det blev möjligt att skriva alla isländskans ljud. Islänningarna tog þ och y ur engelsk skrift, men ursprungligen är þ runan þurs, eller þorn på engelska. Den förste språkvetaren, som var verksam vid mitten av 1100-talet, konstruerade fyra vokaltecken för de isländska vokaler som inte fanns i latinet.
På 1200-talet började ð, efter norsk förebild, användas på samma sätt som i nutida isländska. Norrmännen hade tagit bokstaven ur engelsk skrift. Ð slutade användas i mitten av 1300-talet och under lång tid nöjde man sig med d för både ljuden d och ð. Bokstaven började åter användas i allmänt skriftspråk på 1800-talet, troligtvis efter inflytande av de gamla texter som då trycktes i viss skala.
|
