Handskriftsläsning

Läs mellan raderna i apostlasagorna i Skarðsbók.

Gamla texter på pergament
Isländskan har inte förändrats lika mycket genom åren som många andra språk. Det är till exempel mycket lättare för en person som talar nyisländska att läsa fornisländska än det är för en engelsktalande att läsa fornengelska. För att läsningen ska kunna gå så smidigt som möjligt finns det dock en del förändringar i skriftspråket som är bra att känna till.

När man läser i en gammal handskrift spelar det roll vilken tid den kommer ifrån. Bokstäverna och stavningen varierar något mellan århundradena och därför kan det vara bra att tänka på en del saker innan man sätter igång att läsa.

En del bokstäver är annorlunda än vad vi är vana vid i nutida skrift. s kallas till exempel högt s (bild 1) och liknar ett textat f utan tvärstreck. F ser också annorlunda ut från ett textat f, det sträcker sig ner under raden och har två tvärstreck som är i samma höjd som minusklerna (de små bokstäverna) på raden (bild 1).      

Bild 1	Bild 2	Bild 3	Bild 4
Här är högt s först i ordet och efter det används i i stället för j. f är den näst sista bokstaven.	Det här är den vanligaste abbreviaturen för att teckna konjunktionen och.	Den här förkortningen är vanlig för genitivformen hans. Kasusformen syns på s:et.	Det här är en förkortning för dativformen mönnum (sv. män). Två m med ett streck över.

Abbreviaturer, ligaturer och förkortningar
För att kunna läsa utan problem är det nödvändigt att lära sig lite om skrivarnas användning av de abbreviaturer, ligaturer och förkortningar som de använde för att spara på pergamentet och skynda på arbetet. Hur abbreviaturer användes varierade mellan olika skrivare och tidsperioder även om det finns tecken som är något sånär genomgående, såsom og-abbreviaturen (bild 2), er-abbreviaturen och ar-abbreviaturen.   

Några förkortningar var också mycket vanliga. m stod för með (sv. med) eller meður, l’di för landi (sv. land), m’lti för mælti (sv. sade, mätte) och hs för hans (sv. hans). Bokstäver med tvärstreck hade ofta en fast betydelse: h med tvärstreck för ordet hann (sv. han), k med tvärstreck för konungur (sv. kung), mm med tvärstreck för mönnum (sv. män) (bild 4). I vissa handskrifter förekommer en del norska språkdrag, som till exempel att h skrivs efter g i ord som noreghr (sv. norge) och sagha (sv. saga). sonur skrivs då sunr (sv. son). När en text från en handskrift skrivs ner tas inte abbreviaturer och förkortningar med, men ibland kursiveras det som sätts i deras plats för att det ska stå ut från resten av texten.

Vid läsning av gamla texter är det bra att tänka på att det finns typsnitt och bokstäver man inte känner igen. Då måste man försöka förstå betydelsen hos abbreviaturer och förkortningar, men också komma ihåg att fasta regler för stavning var få och varierade mellan människor och perioder.     

Abbreviaturer och ligaturer Vanliga abbreviaturer och ligaturer som finns i isländska handskrifter är markerade med ringar. Tryck på ringarna för att få dem förklarade. Bilden är från en sida i Grágás Konungsbok GKS 1157 fol. Tryck här för att se texten med nutida stavning >> Förkortningar Vanliga förkortningar av ord som finns i isländska handskrifter har markerats med ringar. Tryck på ringarna för att få dem förklarade. Bilden är från en sida i Grágás Konungsbok GKS 1157 fol. Tryck här för att se texten med nutida stavning >>