Untitled Document

Regler om skriftspråk
Språk som kommunikationssystem tjänar inte sitt ändamål om inte användarna är eniga om detta. Språkförändringar fastnar därför sällan snabbt utan det tar ofta år eller årtionden för alla språkbrukare i samhället att tillägna sig dem eller stoppa dem, vilket också händer. För skriftspråk gäller samma lag, men det kan till och med vara ännu mer konservativt än talspråk i och med att språkbrukarna för att förstå en skriven text behöver lära in språkets teckensystem, det vill säga ortografin.

Eftersom skriftspråk på det hela taget har längre livslängd än talspråk och är direkt ämnat att bevara innehållet och vara lättillgängligt även framöver, ser man ofta en benägenhet att hålla en stabilitet i dess teckensystem. I annat fall skulle skrivna texter föråldras ytterst fort. Bestämda ortografiregler har dock inte gällt på Island mer än ett sekel eller så. Förr i tiden förekom fler omväxlingar i ortografin och den har förmodligen följt uttalet bättre än nu. Av den anledningen kan handskrifter ge upplysningar om hur folk talade när de skrevs och de kan också visa på olika förändringar som har skett i språket.

Ortografireglerna som gäller nu tar för det mesta utgångspunkt i språkhistorien och är sålunda arkaiserande. Skriftspråket avviker på det viset från talspråket som har förändrats mycket mer genom tidens gång än vad ortografireglerna tyder på. Mycket sannolikt skulle nutidsmänniskor ha stora svårigheter att förstå talad isländska från 1100-talet på grund av att många ljudförändringar har skett i språket sedan den tiden. Men läst text från en förgången period skulle kunna vara ganska lätt efter lite undervisning i den tidens typsnitt och ortografi.

Trots att varje skrivare i något avseende skrivit och bokstaverat text på sitt sätt var dock åtskilligt gemensamt hos de flesta skrivarna fram till 1400-talet. När handskrift ska läsas är emellertid den första regeln den att få eller inga regler är giltiga och det gäller därför att vara uppmärksam på ordens möjliga betydelser.

Trots att inga lagstadgade ortografiregler tidigare har gällt på Island har det under varje tid funnits en bestämd ortografi som de flesta har känt till. Till följd av detta var gamla böcker med, för tiden, okänd skrift och ortografi inte lika lättlästa som nya böcker. Gamla sagor skrevs då ned med den ortografi som var vanligast vid just den tiden. Gamla texters tryckning med nutida ortografi överensstämmer därför fullkomligt med det skick som har varit vanlig genom de olika tiderna och detta har gett nya generationers läsare bättre tillgång till handskrifternas innehåll.

Mer om bindestreck och förkortningar
Något av det som kännetecknar isländska handskrifter är bindestreck och förkortningar som användes för att påskynda skrivandet och spara papper. I de äldsta texterna är skriften inte särskilt sammanbunden, men där används ibland runor som förkortningsbokstäver. Runan m står för maður (man) och runan f står för fé (boskap, pengar). Användandet av bindestreck ökade med tiden och fanns kvar ända in på 1800-talet, dock mest i nedskrifter av gamla texter.

Kapitäler är små begynnelsebokstäver som används istället för två konsonanter; gg skrevs G, rr skrevs R. Att teckna en punkt ovanför en bokstav användes med samma avsikt.

Ligaturer är två bokstäver som är sammansmälta för att spara plats. Bokstaven æ är ett exempel på en sådan typ av bokstav, skapad av a och e. I gamla texter går det ofta att finna exempel på att a bildar en ligatur med en annan bokstav, till exempel an-ligatur, af-ligatur, aa-ligatur, och samtidigt syns exempel på or-ligatur.

Nasalstreck är tecken för nasalerna m och n, ibland sammankopplade med andra bokstäver. Nasalstreck sattes ovanför bokstaven.

Bindestreck sattes ovanför bokstaven för att teckna vokaler och konsonanter. Till exempel användes bindestreck istället för –ra, -ar, -er/-ir, -re och -us.